april 04, 2012

Okej

Okej. Jag har följt Sizzla-gate (och nu även Mavado-gate) lite från the sidelines, inte riktigt kunnat välja sida, men tänkt en jävla massa. Argumenten och ja... egentligen hela bråket/diskussionen är ganska enkel att relatera till något som jag kan desto mer om, nämligen den feministiska diskussionen kring sexism inom rapmusik.

Jag har pratat om detta förut. Som rapälskande feminist har jag varit tvungen att försvara mig JÄVLIGT mycket genom året, något som kommit att bli ganska tröttsamt. Numera känns det lite enklare, kanske för att rap allmänt är mer populärt och mer vida spritt i dag. Eller så har jag bara blivit gammal och slutar bry mig.

När jag pluggade genusvetenskap fick jag lära mig massor om intersektionalitet, som enkelt sammanfattat innebär att om man vill kolla på ett problem i samhället, till exempel kvinnoförtryck, så räcker det inte att bara kolla på kvinnor/män/kön, utan man måste även kolla på andra grejer tex samhällsklass, sexualitet, religion och hudfärg. Och om man kollar på rasism till exempel så måste man också kolla på kön, hur kvinnor och män drabbas av rasism olika utifrån kön. Hänger ni med?


Kvinnan på bilden heter Kimberlé Crenshaw och hon är den som liksom introducerade intersektionalitet, det gjorde hon i en vetenskaplig artikel 1991, Mapping the Margins: Intersectionality, Identity Politics, and Violence against Women of Color, den kan man läsa här om man vill. Varför drar jag upp den här? Well, i sin artikel skriver Kimberlé Crenshaw bland annat om den enorma kritiken mot 2 Live Crew. Hon har massor intressant att säga om det, men bland annat påpekar hon hur viktigt det är att kritik av sexism inte är fördold rasism. Alltså, en anledning till varför 2 Live Crew fick så mycket skit från mainstream-USA är för att de var ett gäng svarta killar. Sexism finns överallt, inte bara i rapmusik, precis som homofobi inte bara finns i reggaemusik. Därmed inte sagt att det är okej eller att sexism, rasism, homofobi osv ska anses vara okej bara för att det förekommer i en marginaliserad musikstil.

För några år sedan skrev jag en text om det här i bang, där skrev jag bland annat:
"Jag tycker att hiphopen oftast möter en jävligt orättvis kritik. Självklart finns det massa hiphop som är sexistisk, precis som det finns sexism på ett eller annat sätt inom alla konstformer. Men det är som att hiphop på något plan blivit nästan synonymt med kvinnoförtryck, vilket är ren jävla bullshit. Många manliga rappare är jävligt nedlåtande mot kvinnor, visst, men faktum kvarstår att det fortfarande inte pågår någon djupare diskussion om exempelvis de sexistiska kvinnobilderna inom, säg… kommersiell dansmusik? Varför snackar ingen om dansbandsmusikens kvinnoideal? Även om hiphop är en enorm industri idag, och hiphop, r’n’b och soul letar sig allt högre på listorna världen över, så är kulturen fortfarande väldigt lågt värderad. Det rör sig om svart musik, och en kultur som är relativt ung, framförallt i Sverige. Självklart måste det föras en diskussion om hur hiphopen ser ut, men en sådan diskussion kommer aldrig dra nytta av att hiphopen får en sexismstämpel för all framtid."

Och det är väl det som är min poäng. Ingen gynnas av att det sätts likhetstecken mellan rap och sexism eller mellan reggae och homofobi.

1 kommentar:

kiko sa...

preach!!!!!