2011

Jag brukar inte vara så mycket för årsbästa-listor, tycker det är svårt att komma ihåg all musik från ett helt år, och är dessutom extremt ointresserad av att bråka med andra om vad som varit bäst. "VA??? Tyckte han att BLA BLA BLAs skiva va bättre än BLÄ BLÄ BLÄs? Nä, nu avföljer jag honom!". *SNARK* Jag har för övrigt redan snackat lite om 2011 i senaste Vad blir det för rap? och skrivit om 10 grymma kvinnliga rappare som jag upptäckt 2011 på Throw Me Away. Jag tänkte därför prata lite om 2011, men från ett annat perspektiv.

Jag brukar sällan vara särskilt personlig på den här bloggen, men jag kommer göra ett undantag. Att sammanfatta 2011 som år och inte vara personlig känns askonstigt. 27 maj dog min pappa. Att försöka säga något om hur det har varit är svårt. Hans död förändrade massa saker, mycket hände som jag aldrig skulle skriva om på internet, men jag tänkte säga något om musik. Musik jag hört tusen gånger fick en helt ny innebörd för mig. Aleks refräng på Från Hjärtat till exempel.

Ljusen är tända för dom som har lämnat
Vår plats så snabbt gud vad jag längtar
Jag lovar att bättras (trots allt!)
Jag känner mig inte ensam
Jag hoppas att vi träffas

När jag hörde Fruängen första gången blev jag precis som alla andra väldigt tagen, men jag blev drabbad djupt personligen av hur Aleks liksom väldigt rakt och ärligt sätter ord på känslorna efter en älskads död. För mig har det inte varit särskilt lätt att prata om det som hänt, mest för att andra människor verkar tycka att det är väldigt jobbigt, och att lyssna på musik där saknaden verkligen får komma till uttryck har väl hjälpt mig på nått sätt, antar jag. Jag har känt mig mindre ensam.

Låtar jag hört 500 gånger har också ändrat betydelse. I början av hösten åkte jag tunnelbana till skolan och helt plötsligt shufflade min telefon fram R. Kellys I Wish, och jag fick svårt att hålla tillbaka tårarna. Och nej, min pappa var inte min homie, vi rökte aldrig weed tillsammans eller spelade basket. Men R. Kelly uttrycker, precis som Aleks, den där rena saknaden som visserligen kan låta banal för någon med höga krav på DJUPA texter, men som är så jävla sann och verklig.

I wish that I could hold you now
I wish that I could touch you now
I wish that I could talk to you
Be with you somehow
I know you're in a better place
Even though I can't see your face
I know you're smiling down on me
Saying everything's okay

Exakt sådär känns det. Hejdå 2011.